• Facebook
  • Instagram

-Hur var känslan?

Uppdaterat: 11 sep. 2021

En av de vanligaste frågorna, när man gillar att jogga/springa på träning och lopp är:

-Vad gör du på milen? eller vad fick du för tid?

Tänk om den vanligaste frågan istället var:

-Hur var känslan?


Jag är tacksam att jag hittat delar av min rörelseglädje i just löpning Den ger mig så otroligt mycket. Då kan jag svara på frågan -hur var känslan? med att svara genom att sätta ord på känslan utan direkt tidsprestation i tanken. Jag har många gånger skrivit om hur jag njuter på löparturer och jag menar verkligen att jag gör det, men jag älskar inte varje minut. Det kan ta några minuter att komma in i ”flowet” och vissa dagar känns benen som cement, kroppen energifattig och ibland avbryter jag och går i stället. Det är ju väldigt skönt att gå också, dagsformen får råda.

En av de människor som inspirerat mig är ultralöparlegenden Rune Larsson (”löparlarsson”, på youtube, blogg, podd mm.) Han har skrivit boken ”Löparglädje”och vill med den sprida just glädjen!

Rune beskriver att han ibland vänt hemåt igen efter att bara ha sprungit några meter då han känt att känslan inte var den rätta för löpning den dagen. Däremot springer han oftast himlens långt när han har rätt känsla och det har han ofta. Hemligheten kan nog vara så att han alltid rört sig av lust, genom den verkar han och många andra ha hittat passion för löpning oavsett om de är glada motionärer eller elitsatsande. Han vänder sig till alla med kloka råd och bjuder frikostigt på hans filosofier kring löpning och otroligt många och roliga anekdoter från sitt liv, löparkarriär och inspirerande äventyrslöpningar. Det jag gillar mest med Rune som löpar-förebild är enkelheten. Spring av lust (annars gör du något annat) och krångla inte till det, ett Wienerbröd i fickan duger alldeles utmärkt att fylla på energi med under löpningen!!


Jag hoppas verkligen att alla som är ute o joggar och springer gör det för att de tycker det är roligt och det tror jag också att de allra flesta gör. Löpning som träning och deltaganden i lopp är oerhört förknippat med prestation för många. Detta tror jag gör att många inte ens prövar. Det kan hända att de tänker som jag gjorde mer än halva mitt liv att; ”det där med löpning mm är för andra, men inte för mig” Jag bar nämligen väldigt länge på bilden av mig själv att min kropp inte skulle hålla, att min kroppstyp helt enkelt inte var utformad att klara sånt som många andra klarar. Nu, några år senare har jag förstått att både jag o andra kan hitta roliga sätt att röra sig på, på nivåer som passar en själv. Man behöver absolut inte ge sig ut o springa jääääättelååångt vare sig man går, joggar, springer, cyklar eller tar sig framåt på annat sätt. Det lilla gör också skillnad för kropp och själ.

Vi som tycker om att röra oss i lugnt tempo på våra villkor räknas också. Rörelseglädje ska vara för alla och självklart kan vi vara med på lopp om vi vill.

Jag och min familj har sedan några år tillbaka åkt på olika springlopp runtomkring. Vi är alla ”glada amatörer” men älskar energin och glädjen på lopp. Många människor på samma ställe som delar samma passion.

Det varierar för oss mellan olika terränglopp och stadslopp. Några av favoriterna är Midnattsloppet (vi sprang i Stockholm), Viktorialoppet på Öland och kurortsloppet i Bie. Det finns många små och stora arrangerade lopp med fina sträckor i både skog och städer. Det är roligt med publik också. På en del lopp går folk ”man ur huse” och står i sina trädgårdar och hejar och klappar. Något jag älskar är när barn står på rad och vill göra ”high fives” när man springer förbi. Det är så härlig stämning!

Jag hoppas många inspireras av löparglädjen och prövar att jogga/springa och kanske även delta på lopp.


En klok kvinna sa till mig en gång;


-Vem har sagt att det måste gå så fort?

De orden bär jag med mig när jag är ute och mysjoggar och cyklar i njutartempo efter dagsform.


Denna ”bajskuddemedalj” fick jag av Susanne när hon överraskade mig genom att hänga den om halsen på mig på ett litet spring- lopp (med en massa triathleter som låg på en helt annan nivå) för några år sedan. Jag visste att jag låg sist (sist men inte mindre nöjd med härlig löpning) därför höjde jag bajskorvmedaljen över huvet när jag kom mot målportalen o skaran med löpare som stod där o så tjoade jag;

-någon ska komma sist också!!! Varpå applåder och skratt ljöd.


Filosofhälsningar, Anna

82D92E87-EF3D-4A9E-BCF3-DAE57AEAD590.jpg
IMG-4009.JPG
Prenumerera på vår blogg via mejl

Tack!