• Facebook
  • Instagram

Känslan!


Jag tjatar om att jag verkligen njuter av att springa och det stämmer, det är ingen överdrift, men jag njuter inte av varje minut och kanske inte helt till fullo varje gång. Dagsformen såväl det fysiska som den mentala bidrar till upplevelsen på olika sätt. När jag joggar igång och innan kroppen har reglerat det ökade behovet av syre till musklerna, vilket brukar ta några minuter så frågar jag mig ganska ofta VARFÖR jag envisas med att faktiskt gilla löpning överhuvudtaget när det just DÅ, känns såååå tungt och jobbig? Men när kroppen sakta men säkert balanserat upp och kroppen alltmer hamnar i en jämn lunk utan att hjärnan direkt styr och tänker och när armar och ben börjar röra sig nästan av sig själva, som ett flyt, ja då jävlar kan jag meddela att jag minns varför jag verkligen gör detta, också varför jag gärna vill inspirera andra att pröva. Njutningen när benen rytmiskt sätter ner fötterna framför varandra höger vänster, höger vänster, höger vänster. Det är som att det till en början är kaos och oreda i orkestern för att sedan få ordning på stråkar, slagverk och trianglar komma in i det ljuvaste samspel i harmonisk melodi!! Ha ha vad poetiskt det där lät, men faktum är att när den där känslan väl infinner sig så brukar jag ibland tänka att jag skulle vilja springa till månen, för jag vill inget hellre än att fortsätta surfa på den känslan. Skulle nästan kunna beskrivas som ett meditationstillstånd. Magiskt!


Eftersom jag byggt upp min kondition sakta, sakta under en längre tid och i lågt löpartempo så blev det heller Ingen direkt kamp med t.ex. ”blodsmak i munnen och pina”. Jag kände ganska snart att detta var något för mig. Ren löparglädje faktiskt! Det första året tyckte jag att det var roligt att kolla min utveckling genom att ta tid och mäta distans. Men det där blev till slut lite jobbigt I mitt huvud, som när dagsformen ibland gjorde att klockan visade att jag sprungit långsammare än någon annan gång när det gått snabbare. Även fast jag njutit av löprundan kunde jag ändå när jag efteråt kollade klockan börja tänka negativt och känna mig sämre trots att jag under turen känt mig nöjd och glad....Jag tog en diskussion med mig själv om varför jag springer. Svaret blev att: för att må bra, ha roligt, hålla mig stark såväl fysiskt som mentalt genom livet och då kände jag att det där med tempot inte blev så viktigt längre. Sen den dagen övertog min då nylöparfrälste man min löparklocka, för han gillar att kolla tider, men jag känner att mina tankar kring löpningen är mer positiva om jag inte bryr mig om tider och distanser. Dagsformen styr mitt tempo för dagen och den härliga känslan som oftast infinner sig till och från under rundan, eller i bästa fall under hela rundan, det är den känslan jag älskar.


Ut och njut,

skratta och tjut!

Kram Anna






82D92E87-EF3D-4A9E-BCF3-DAE57AEAD590.jpg
IMG-4009.JPG
Prenumerera på vår blogg via mejl

Tack!