Knas med foten, cykeln blev boten.

En gång hörde jag mig själv säga med övertygelse i rösten;

- Att cykelträna, det skulle jag ALDRIG göra, fanns iiiiiinte på kartan. Tänk så ont det skulle göra om jag körde omkull och kanske också behöva ha sådana "blöjbyxor" under rumpen (bara en sån sak).

Min katastroftänkande hjärna matade på med bilder på fula skrapsår, pulserande blod ur öppna sår, blottade benpipor och jag riktigt kände hur ont det skulle göra när jag föreställde mig smärtan i kombination med de makabra bilder min fantasi- hjärna skapade. Jag kröp liksom ihop och grimaserade under någon sekund, bara av tanken.

Nehe, då vet vi att Anna aldrig kommer att slita cykeldäck under sin livstid, kanske någon av mina åhörare tänkte.

Men så kom det en dag när jag fick ont under ena foten. Att jogga var inte möjligt under en period och jösses vad irriterad jag blev av att inte komma ut på mina "joggar-njutar-rundor". Min kropp och kanske ännu mer min själ saknade det enormt. Jag var inte så sugen på att tappa konditionen jag sakta byggt upp under lång tid. Så.... efter en liten funderare åkte min gamla hoj fram ur boden där den stått alldeles för länge, även om jag då och då rastat den på turer med familjen. Aldrig har jag ångrat att jag prövade att cykelträna, fast ärligt talat ser jag knappt varken löpning eller cykelrundor som träning.

Faktum är att jag helhjärtat älskar att sätta kroppen o hjulen i rörelse och på så sätt också njuta av allt det vackra i naturen som jag springer och cyklar förbi. Konditionen får jag på köpet.

Jag har nästintill släppt min gamla rädsla för att vurpa och slå mig fördärvad. I mina tempon är risken kanske minimal att skada sig om jag skulle drutta omkull. Jag söker mitt tempo för dagen genom att känna in vad dagsformen har att erbjuda (oftast ganska lugnt tempo) och puttrar sedan runt, mestadels på grusvägar och lite stig.

Några gånger har jag landat relativt mjukt i blåbärsris när jag vält över tuvor och dolda stubbar, men än så länge är kroppen hel och mina framtänder sitter kvar.

Jag är något så sjukt glad över att jag gav cyklandet en chans. Så mycket mer man hinner se och uppleva på hoj, då jag orkar trampa längre än benen orkar ta mig när jag springer.

Tack och lov för de två hjulen som uppfanns en gång i tiden, så mycket njutning, glädje och äventyr de gett mig och många andra.

Ut och njut! // Anna

Ja det är verkligen sant att Anna aldrig nånsin tänkt cykla... Trots att hon kommer från en bakgrund helt utan träning, för det intresserade henne inte alls, till att faktiskt våga ge sig på nya utmaningar och testa nya vägar, så är hon en stor inspiration för mig. Jag kommer från en träningsbakgrund så för mig är steget inte så stort att testa något nytt inom idrott, jag brottas mer med tankar på prestation och fart, något som jag fått lära mig under min uppväxt inom idrotten.

När Anna är ute och cyklar eller springer så njuter hon verkligen, hon är så vansinnigt lycklig, så jag nästan blir avundsjuk. Jag önskar att alla kunde känna den lycka Anna känner när vi ger oss ut på en cykelrunda eller löptur. Trots att hon för bara några år sedan börjat träna lär hon mig så mycket om att njuta av träningen och dessutom skulle hon aldrig få för sig att springa ifrån mig. Hon är något av ett proffs på njutningsträning!!

Jag säger som Anna - Ut och njut!!! // Susanne