Löpning bara för supermänniskor???
Det där med idrott och träning klingade illa hos mig så sent som fram till vuxen ålder. Visst har jag använt cykeln i min ungdom, men bara för att transportera mig mellan punkt A och B. Visst fick jag några ryck som tonåring och gav mig ut för att löpträna också, men gjorde nybörjarens fel alla gånger, nämligen att kasta mig ut i ett alldeles för högt tempo. I skolan var idrott mitt värsta ämne, jösses vad jag duckade för bollar och aktade mig för att bli svettig. Ja jag måste erkänna att jag tyckte det där med blanka, röda, blöta nyllen och kroppar var lite äckligt. Numera älskar jag att svettas när jag är ute och rör på mig och inget konstigt med att andra svettas när de gör detsamma heller.
För mig kändes det som om det där med träning och idrott i alla dess former enbart var något för människor som föddes supermuskulösa, tåliga, fantastisk kondition och en sjujäkla vinnarinstinkt. Jag räknade inte riktigt in mig själv i den skaran.
Jag med mina knakande knän, piprensvader och hopplösa kondition hade väl inget i den världen och göra? Det kanske till och med kunde vara skadligt?
Min sviktande kondition visade sig i många situationer och sammanhang som när jag t.ex. inte orkade bugga mer än en dans i taget (man brukar dansa två i rad) och när trappan till övervåningen blev så tung att gå i, att jag flåsade sista biten. Något ville jag komma igång med, jag kom fram till att det måste vara något jag tycker är roligt, annars kommer det inte att bli av. Mina två svägerskor har alltid pratat varmt om löpning och annan träning som ett verktyg för en bättre hälsa. Jag med min sviktande kropp och bristande energi trodde att träning skulle göra mig ännu tröttare och dessutom ta av min tid med familjen. Jag förstod inte bättre då.
Samma år jag fyllde trettiosju, blev året då jag gav löpningen en chans. Vi stod och hejade på våra barn när de sprang kk-joggen, när jag sa till min man att -nästa år ska jag vara med! Fast besluten om att ”nu jävlar”. Ett par dagar senare fick jag syn på en pocketbok i affären; ”heja, heja” skriven av Martina Haag. Jag läste på bokens baksida och tänkte att ”kan hon gå från att stappla några meter till att orka springa långt och dessutom göra det med glädje”, då borde även jag klara det!!
Jag köpte med mig boken hem och det blev verkligen den positiva sparken i baken jag behövde för att komma igång med "mission condition" .
Så pang! morgonen därpå, åkte gympadojorna på och ut genom dörren stack jag, på mitt livs första seriösa försök, att skaffa mig en rolig och stärkande vana. Jag glömmer aldrig mannens förvånade uttryck när jag sa att jag skulle ut och jogga. Jag tror ingen av oss i den stunden förstod att löpning skulle komma att betyda mycket för oss alla i familjen, under åren som följde.
Varm kram! Anna
