Prestigens dilemma..

Anna och jag älskar att prestera ibland, men mest gillar vi att njuta… Förr presterade vi mer och stressade mer än vad vi gör nu, eller vi tänkte iaf att vi presterade mera. Livet handlar många gånger om att prestera och vara andra till lags, som mamma, som dotter, som fru, som anställd, som student, som vän, som lagspelare mm.

Idag är vi inte så noga med det där med att prestera men samtidigt åstadkommer vi mer än någonsin, men bara av det vi bestämmer att vi vill göra, och vi känner att vi är himlens bra ändå. Det är också lätt att förväxla prestation med utveckling. Vi älskar verkligen att utvecklas i vårt tempo och på det sätt vi mår bra av.

Vi uppskattar prestigelösheten, men den har inte alltid varit självklar då prestigelöshet inte alltid är helt lätt... Vem är jag egentligen när jag inte presterar, hur ska andra få veta hur bra jag är om jag inte presterar? Hur kan jag identifiera mig utan min yrkesroll ??? Vågar jag delta i något som jag älskar trots att jag inte alls presterar på samma nivå som förr? Vem är jag bakom alla mina fasader? Vet jag ens det själv?

På våra turer vill vi att du kommer till ett dukat bord, att turen är planerad och anpassad för att passa dig, Vi vill att du ska få vara dig själv för en stund, släppa alla roller du vanligtvis spelar i vardagen. Vi önskar att du vågar släppa allt och bara vara, du är fantastisk precis så som du är!

Idag ändrade Anna och jag våra planer från jogg till vandring helt spontant för vi kände att återhämtning och lugn verkligen var vad vi behövde idag, Vi gjorde verkligen rätt val för hade vi sprungit hade vi antagligen skrämt iväg dessa härliga familjer.

Naturen är magisk och du är fantastisk ❤️ Varma kramar Anna & Susanne