Skutta över Stätta vilken tur!!!

Hur blev det nu då, kunde jag släppa min ångest och mina prestationskrav o bara njuta? Det är knappt så jag tror det är sant, men denna löptur var ren njutning från början till slut, det var nästan så jag inte ville att den skulle ta slut, så härligt var det.

Nej ingen av mina andra turer har varit i närheten av den här. Inte heller har någon annan tur gått så långsamt, jag pressade mig verkligen inte ens en gnutta. Jag brukar alltid pressa mig lite, även när jag springer med Anna, men den här gången sket jag fullständigt i det, och det kändes som Anna struntade lika fullständigt i det som jag. Det gick riktigt långsamt, mer eller mindre i promenadtakt.

Inga krämpor, ingen stress utan bara skratt blandat med fantastiska samtal och insupande av den vackra miljön och det magiska vädret.

Ibland när jag springer själv så tänker jag att jag ska springa i mitt eget tempo, inte pressa mig eller kämpa så mycket utan bara njuta...det tänker jag tills jag stöter på en annan löpare eller en gångare eller cyklist och då plötsligt måste jag öka farten, jag vill ju inte visa hur jäkla långsam jag verkligen är... och ja ibland väljer jag att ta bilen till skogen för att jag inte ska stöta på folk... ja ja det bjuder jag på... Men allvarligt, säg inte att jag är ensam om de tankarna?! Ingen annan som har samma prestationstankar när ni är ute i springer???

Jag längtar redan till nästa tur ( trots ett knappt synligt blåmärke under hakan som jag fick när Anna råkade knuffa ner mig i snödrivan med rumpan bar 😂) och hoppas att jag kan njuta lika mycket då som på denna tur och släppa alla gamla jobbiga tankar om löpning.

Kram Susanne